En gammal dikt, jag skrev för x antal år sen.

Tillbaka till mörkret och djupa hålet

Det är ingen fara, jag är van och tål det
En människa helt utan mening och mål

Värdelös här i mitt svarta hål
Tomhet och ensamhet är mina vänner

Dem är jag van vid, dem jag känner

Ja jag lovar, jag ska tiga still

Att gnälla tjänar ingenting till
På med masken och kämpa på

Kanske jag duger lite då

Duger jag inte när jag är svag och liten

Trött, förtvivlad, uppgiven, sliten
Att mätas efter vad jag klarat och gjort

Är det som räknas, då är det stort!
Ska inte gråta, ska inte skälla

Ska inte ömka, ska inte gnälla
Jag struntar i att försöka prata

När jag alltid bara tycks tjata

Ord som sårar är som knivar som skär

De lämnar ärr, de finns alltid där
Smärtan är stark i både kropp och själ

Får försöka att ta hand om mig väl
Ingen annan kan känna min smärta

I kroppen, själen och djupt i mitt hjärta